Falkenberg var ännu under första hälften av 1800-talet en stor bondby, väl integrerad i den

omgivande landsbygden. Trots närheten till havet var kontakterna med omvärlden

begränsade. Ätran mötte Kattegatt i ett sandigt delta, där man hade små möjligheter att

anlägga en fungerande hamn. Ständiga bränder drabbade de lättantändliga trähuskvarteren med stor misär som följd.

Långsamt växte staden ur sin isolering och blev alltmer stadslik. Den smala remsan av bebyggelse längs Ätrans nordvästra strand vidgades efterhand, då borgarnas potatisåkrar och betesmarker förvandlades till stadskvarter med plats för handel, hantverk och bostäder. Den inbjudande havsstranden gav möjligheter till en turistsatsning. Likt de flesta städer omvandlades denna tidiga stadsmiljö under 50-, 60- och 70-talet totalt. Nya krav på handelns utformning och bostädernas bekvämlighet tvingade fram sanering i en äldre bebyggelse. Falkenberg har fått en alltmer storstadsmässig prägel.

Så har staden formats.

Brömsebrofreden 1645 innebar en total förändring för hallänningarna. Inom loppet av en generation tvangs man att skifta från dansk till svensk nationalitet. Halland har under 1600-talet i mycket en gemensam historia med övriga ”Skånelandskap”, men förutsättningarna mellan det fattiga Halland och det rika Skåne var helt olika, vilket också påverkade övergången från danskt till svenskt.

   Efter en försiktig inledning från svensk sida, då landskapet var ämnat som en fredspant under 30 år, ökade kravet på anpassning till svenska lagar och sedvänjor. Det skedde inte utan dramatik, även om det aldrig ledde till väpnat uppror. Med en kombination av civilt motstånd, dialog och skicklig förhandlingstaktik lyckades befolkningen i ett överraskande starkt lokalsamhälle mildra effekterna av nationalitetsbytet och hävda sin integritet.

”Jag uppfattar Sven Larsson som en synnerligen skicklig historiker med betydande förmåga att i ett sammanhang skifta mellan de stora skeendena och ’den lilla människan’. Det är, i mitt tycke, de senare beskrivningarna som gör att historien; människorna och skeendena kommer riktigt nära, nästan kryper in på skinnet. DET är bra historia!”

Mats Folkesson, f. d. Länsantikvarie i Halland.

Detta är den andra bearbetade upplagan, utgiven 2019. Den första utgåvan kom 2004, men är slutsåld sedan länge.

Boken är en direkt fortsättning på ”När hallänningarna blev svenskar”. Det stora nordiska kriget (1700-21) drabbade gränslandet Halland hårt, vilket har fått en fyllig presentation. Soldatutskrivningar, inkvarteringar och nödmynt pressade folket ute i byarna. Karolinerregementenas uppmarsch genom Halland vid anfallet på Norge 1718 var perfekt i sin organisation, men övergick i katastrof vid ett återtåg i kaos. 

   Med Karl XII:s död inleddes ett permanent fredstillstånd efter århundraden av gränskrig. Hallands regemente lades ner och Änkedrottningens regemente till häst lämnade landskapet. Istället organiserades hallänningarna i båtsmansrotar. Det skulle emellertid dröja länge innan det fattiga landskapet återhämtade sig.

   Vi får följa halländska kvinnor och män, sedda ur ett underifrånperspektiv, i kampen för en bättre tillvaro. Stegvis arbetade man sig ur sviterna av krig, missväxter och överhetens ingrepp i vardagen. Ekonomiskt mångsyssleri och geografisk rörliget var viktiga faktorer i den processen. Mot slutet av 1700-talet började hallänningarnas uthålliga kamp ge bestående resultat. Då kan man på allvar skönja en ljusning som förebådar en ny tid.

Fyra kommuner täcker i dag större delen av Ätrans dalgång, från sydväst räknat Falkenberg, Svenljunga, Tranemo och Ulricehamn. De motsvarar i stort sett den geografiska utbredningen av de gamla häraderna Årstad/Faurås närmast havet, Redvägs härad längst upp och däremellan Kind.

   Skogsbältet i Ätradalens mellersta del bildade under århundraden en riksgräns mellan Danmark och Sverige. Fortfarande går här en skiljelinje mellan landskapen Halland och Västergötland och mellan två administrativa regioner, Halland och Västra Götaland. Efterhand penetrerades de stora skogarna. Dalen blev en kommunikationsled mellan kusten och det inre av Västergötland, en omstridd sådan som under lång tid gjorde den till en krigszon. I ett längre perspektiv har ändå transportleden dominerats av fredlig handel, som bidragit till att undanröja politiska och administrativa hinder.

   Ätrans vattendrag har i sig självt varit en naturlig gräns, främst i dess nedre del. Att ta sig över den strida strömmen var länge ett äventyr som krävde både mod och uppfinningsrikedom. Den här boken syftar till att genom en rad nedslag belysa hur olika stadier av strukturförändringar har avlöst varandra i Ätrans dalgång genom århundradena.

Tidigare böcker